I kajak utanför Gotland och Fårö
juli 2004

Det är som en kuslig dröm eftersom det inte finns något att första blicken på. Det känns som om jag befinner mig inuti en pingisboll i ett nästan mörkt rum.

Östergarnsholm
Denna lilla ö öster om Gotland som är rikskändis tack vare vinduppgifterna som lämnas härifrån till sjörapporten. Som ett guldsmycke i en sammetsask ligger den och glänser i kvällssolen. På långt håll hörs ljudet av dyningar som slår in mot klipporna. Det smäller och pyser märkligt när vissa vågor letar sig in under klippöverhängen. Några Tordmular cirklar runt. Folk som har beskrivit Östergarnsholm för mig har sagt att ön är platt och absolut värd att åka till. Stående uppe vid den gamla fyren har man en god uppsikt över hela ön. Jag instämmer.

Botten av kalksten får vattnet att skifta i turkosgrönt. Grottan nedanför den gamla fyren för tankarna till Thailands limestoneöar.

På östra sidan är fågellivet vildare. Stora flockar av skarv, trutar, tärnor och gäss samlas inför natten. De vitkindade gässen kliver iland och springer nervöst över ön. Natten sänker sig och det blir dags för återfärd. När jag glider in i Katthammarsvik glittrar ljuset från restaurangen i vattnet till tonerna från ett coverband som kör Hey Joe med Jimpan. Yeah.

Dimma, nästan ingen vind, dyningar. Norr om Katthammarsvik finns det en och annan husvagn vars ägare har hittat paradiset. Öde strandängar och panoramautsikt mot obruten horisont. Det här är smultronställen som inte går att finna i någon turistbroschyr. Det här är campingfolkets nybyggare som triggas av att släpa fram sitt otympliga ekipage längs igenvuxna kostigar och som hellre skulle ta gift än att checka in på någon campingplats.

Två enorma havsörnar lättar och följer stranden. Den ena stannar upp och ryttlar bara 30 meter framför mig och verkar vara helt oberörd av min närhet. Sedan brer den ut sina vingar och accelererar. I nästa stund är den borta.

Jag fortsätter längs strandängar med betande kor. Stora stenar är utströdda på den mycket långgrunda sandbotten. På vissa ställen går sjökortets tremeterskurva mer än en sjömil från kusten.

På långa sträckor ser jag inte ens några övergivna fiskebodar. Det tar ett tag men så förstår jag varför det känns så konstigt här. Det här är ett ingemansland - för grunt och stenigt för att färdas i med båt och stranden består av vildvuxna sanka strandängar som bara promeneras av kor. Här är aldrig någon.
Jag pratade en gång med en kille som hade cyklat genom Amazonas - hur nu det går till. Det var bara två dagar under resan som han inte hade stött ihop med någon människa. På den här platsen skulle man kunna färdas i 10 år och endast se någon båt passera på avstånd lite då och då. OK, säkert skulle det dyka upp en vilsen paddlare som har fått för sig att han bara måste paddla runt Gotland så att den kuststräcka också är avprickad. Nej, inte en chans förresten. Såna där nissar har gått in för att beta av många mil varje dag och väljer givetvis att paddla en bra bit ut från kusten för att kunna säga att de tog sig minsann runt Gotland på en vecka.

Jag njuter av de sällan skådade bottenrabatterna med sin märkliga plantering av sjögräs och tång bland sand och sten i detta ingemansland.

Mörkret faller och det som först verkade vara ljuset från cementfabriken i Slite visar sig vara ett fartyg som ligger ute på redden. Dimman gör det svårt att orientera sig. Kompasskurs 60° från ett landmärke. Det är så mörkt så att jag måste lysa med ficklampan för att se kompassen. 3 km ut ligger Majgu där jag vet att det finns en öppen fiskebod som man kan låna. Det känns som att dimman tätnar när kusten och ljusen från Slite försvinner. Det är som en kuslig dröm eftersom det inte finns något att första blicken på. Det känns som om jag befinner mig inuti en pingisboll i ett nästan mörkt rum.

Ljudet av bränningar rakt föröver är det som får mig att slappna av. Till slut dyker en mörk skugga upp med en välbekant siluett, Majguklubbens fiskebod som är öppen för alla.

På morgonen är dimman borta och de vackra öarna utanför Slite lyser upp när de träffas av sol. Hojskär är som en söderhavsö med sitt gröna vatten och vita stenstrand. Vågorna har ändrat formen på ön sedan i fjol.

Ut mot havet består ön av stora stenar och raukar.

Lillgraut är en pärla med en vackert röd fyr.

Skarven är fågeln som ger sig av först av alla. Närmare än 200 meter är svårt att komma innan den lättar. Efter en tupplur på Lillgraut har dock ett 50-tal fåglar vågat slå sig ner.

"Lasse & Lollo firade sin 15:e bröllopsdag", "Anna njöt av denna Blodnävans ö" och Stina skriver att "Vi har inte sovit här men ändå" om de och många andra hälsningar och händelser kan man läsa i gästboken som ligger i den öppna fiskeboden på Storgraut.

På Fjaugen där det fanns ett kalkbrott finns nu bara ruinerna kvar. Fåren och fåglarna har i stället intagit ön.

Vid kalkutskeppningshamnen på Furilden bildar slagghögarna ett märkligt månlandskap där badare har funnit ett paradis.

På Ryssudden, Fårös sydspets, har någon gjort ett avancerat klotter. Där står en frodig fikonbuske.

Vid Friggards på östra Fårö så landar jag samtidigt med en gubbe som har fiskat flundror. 80 flundror på två timmar på fyra nät. Inte illa.

Kutens Bensin är petroleumkulturens Mecca där Thomas är profeten som lyckas fixa hit rockn´rollband från USA. Förutom sjyst musik, barhäng, fik och loppmarknad så fixar han knattedisko med godisregn på lördagar. Lika egensinnigt som genialt. Förutom en bilkyrkogård med 40-talsamerikanare och en kylskåpssamling så har han faktiskt en kofångare från en av Elvis Preslys föräldrars bilar.
Stanna till här om du är i krokarna. www.kuten.se

Avagrunn, en grussträng vid horisonten. Det finns bara ett träd på ön och från det lättar en havsörn när jag närmar mig. Ön består till synes helt av kalkstensgrus. På så här små öar blir det tydligt hur naturen breder ut sig. Grunden befolkas av fåglar. Växter som blodnäva och en blågul blomma är de som först kan växa i en blandning av grus, fågelträck och havsvatten. Växterna multnar och bildar jord som även svinmolla, malört och fetknopp klarar att växa i. Till slut är jordtäcket så tjockt så att en Oxel kan rota sig. Ett grund har förvandlats till en ö. Förmodligen är denna beskrivning mycket naiv, vetenskapligt sett, men stående på ön känns den solklar.

Norsta Auren är nog den finaste stranden på Fårö, Gotland inräknat. Makalöst vacker och tillräckligt lång för att folk ska ta det som en utmaning att jogga längs den. Eftersom parkeringsplatserna ligger i ändarna av stranden är det påfallande folktomt mitt på. Här håller nakenbadarna till.

Vissa av mänsklighetens misslyckanden vänds till något storartat som skeppet Wasa t.ex. De flesta andra lämnas helt åt sitt öde. På Norsholmen finns två till beskådan. Skeppet Fortuna vars lycka vände under en storm och den övergivna kalkutskeppningshamnen som inte bar sig eftersom kalkstenens kvalité var för dålig. Detta i kombination med den karga naturen och det rika fågellivet gör Norsholmen till en mycket speciell plats.

Västra Fårö är som en lång klätterställning där vuxna har lika kul som barn. Från havet bidrar de skummande vågorna som slår in mot revkalkstenen till att platsen känns uråldrig.

När man betraktar Gotland från kusten blir det väldigt påtagligt hur folktomt det är. Människor ser man i stort sett bara vid badstränder, städer eller vid sevärdheter. 90% av kusten som inte uppfyller det kriteriet är folktom.

En sydvästlig vind sveper in och drar upp en krabb sjö. Paddeltagen känns tunga. På Aurgrunn som är en ö som fåglarna tagit i besittning stannar jag för natten. Förmodligen är detta en bortglömd ö som besöks sällan eftersom den saknar sandstränder och därför att den ligger mitt i en farled mellan Gotland och Fårö.

Jag tar mig till Fårösund som är målet denna gång. Man tänker nog inte på Gotland som ett paddelvatten men denna turen har gett mersmak genom den öppna och vilda naturen och de många oväntade upplevelserna. Som den här kolloristiska jobbarbaracken t ex som står i ett grustag. Den känns lite crazy skulle man nog kunna säga men kan den vara mera rätt? Hur många rövarhistorier har inte berättats här måntro? Gult hus med blå knutar - tänk på det nästa gång du målar om huset.

På återseende