Portfölj
Kontakt

Berättelser från paddling i kajak

På spaning efter späckhuggare i Nordnorge 2007
Späckhuggarspaning 2007 blev en tvåstegsraket. Först safaritur med familjen sedan en kajaktur med paddelpolare. Så många späckhuggare såg vi inte men här kommer en story i alla fall.

När man åker tåg börjar äventyret så fort man kliver på. Damen i kupén som ska till Gällivare börjar dra björnhistorier redan innan vi hunnit till Uppsala. Varje gång hon går på utedasset vid stugan är hon rädd. "Den kan ju komma o välta dasset vettja" Historierna är många och det är svårt att få en syl i vädret.
Safaribonus - bortanför Kiruna ser vi både renar och älgar bland de snöklädda granarna.

Båten Leonora på väg mot Vestfjorden för att leta upp späckhuggare.
späckhuggarcentret vid Tysfjorden, söder om Narvik, är de bekymrade eftersom de inte har sett några späckhuggare de senaste fem dagarna. Med låga förväntningar ger vi oss iväg med båten Leonora som ser ut att vara hämtad ur ett Tintinäventyr. Vi söker av ett stort område längs sydsidan på Lofoten utanför Svolver och Henningsvaer. Vi får tips om att det finns späckhuggare vid ön Skrova och i skymningen kommer vi dit. Vi finner en grupp med ett tiotal individer som stjäl sill från en fiskebåt som håller på att ta in fångsten. Några andra båten stannar till. Det blir en magisk stund.

Ellinor i ribbåten.
Nästa dag far vi iväg i Zodiac (ribbåt). Hård blåst och snö gör att vi inte kan ta oss till stället där vi var igår. Det lynniga vädret gör spaningen till ett naturlotteri där man aldrig på förhand kan veta hur det ska bli.

Vi hinner med ett svalkande dopp innan vi far hem.
På kvällen är det filmvisning och den fantastiska gajden Chantal berättar såhär om späckhuggarna; Orcinus Orca - The Monster of the Sea. Utanför Norge finns världens största population av späckhuggare med ca 1000 djur. I närheten av späckhuggarcentret har man funnit en hällristning i form av en späckhuggare,i naturlig storlek, som är 9000 år gammal, så det finns skäl att tro att de har funnits där länge. De finns där eftersom världens största sillpopulation finns där. Det är också världens största koncentration av fisk. 10 miljoner ton. Under sommaren bidrar midnattssolen till att det blir en enorm planktonproduktion i Norska havet. Sillen äter sig feta på djurlankton och när planktonen försvinner på hösten äter inte sillen något på hela vintern utan gör allt för att spara energi och gömma sig för faror. Fram till 1986 övervintrade sillen öster om Island men p.g.a. överfiskning och en ökande kall havsström flydde sillen in i Tysfjorden vintern 1987. Den har återkommit varje år sedan dess men den kalla havsströmmen öster om Island har avtagit samtidigt som sillfisket är hårt kontrollerat. Detta gör att forskarna tror att sillen och späckhuggarna kommer att övervintra öster om Island de närmsta 100 åren. Sedan kommer de tillbaka, tror man, eftersom de övervintrade under en 20-årsperiod nära norges kust i mitten på 1800-talet. Så passa på.

Jonas, Sven och Lazze gör sig klara för att ge sig iväg.
Grabbarna grus dyker upp. Lazze, Bosse, Henrik, Jonas och Sven. Diverse paddelprylar är införskaffade. Torrdräkter både med och utan pisslucka. Här ska paddlas. Vädersiten full.storm.no utlovar 13-16 m/s och eftersom det är 4° C i vattnet så är vi lite avvaktande men som tur är så hittar vi en annan vädersite yr.no som förutspår 7 m/s. När vi väl kommer iväg så blåser det nog 6 m/s. Jag hade med mig kultkajaken Klepper Aeros 1 och grabbarna hyrde sina kajaker på plats. Vissa av paddlarna hade blad som var vridna åt fel håll, avsedda för att hållas fast med vänster i stället för höger hand, kapell och luckor läckte och rodren vred sig. 600 norska kronor per dag. Ingen dröm precis.
Trots det är stämningen på topp och det blir schysst lägereldsfeeling även på kvällen tack vara Bosses Moskoselkåta och primuslampa.

Skarbergets 250 meter så gott som lodräta klippa.
Vi förstår att vi inte kommer att ta oss ut på Vestfjorden, där späckhuggarna har hållit till de senaste dagarna, eftersom det är alltför oskyddat för oss men vi tar oss iväg och njuter av de vackra bergen. Krämporna börjar vid förti, sa Kajsa, en som jag träffade på ett jobb. Lazze sträckte armen när han lastade kajaker, Henriks arm svullnar upp, Bosses likaså. Ihållande regn får Sven och Jonas att tappa stingen så gänget tar sig tillbaka till späckhuggarcentret.
Så där satt man själv då. Vad var det som hände?
Jag tar mig bort mot de lockande bergsmassiven borta vid Stetinden, Norges nationalfjäll.
Ljudet av bjällror avslöjar en hjord med renar, regnet upphör, vinden avtar.
När mörkret sänker sig har vädret ändrat sig totalt. 800-meterstopparna som omger Sillpollen, en liten fjord, förvandlas till stora mörka skuggor i mörkret. För mig ger den svarta natten trygghet och det är intressant när andra sinnen än synen börjar styra. Längst in i fjorden porlar en bäck och en grusstrand blir en perfekt landningsplats. Ljudet av en utombordsmotor närmar sig i mörkret. Mannen i båten ser ut som om han stirrar på ett UFO. När det går upp för honom att ljusfenomenet som glidit ljudlöst in i fjorden är en svensk turist i kajak så slappnar han av.
Han har vuxit upp på platsen och ägnat sitt liv åt att fiska kveite (hälleflundra).

Morgon i fjorden Sildpollen.
På natten mullrar laviner kusligt nerför bergen och på morgonen har snön förvandlat naturen till ett sagolandskap. Vackra och orädda stjärtmesar flyger runt i björkskogen.

När jag glider iväg över den spegelblanka fjorden så viner det i kajakduken när den skär genom den tunna isskorpan som har bildats under natten.

En av många stora maneter.

Det blev en kveite (hälleflundra) på 30 kilo idag men en gång fick jag en på 270 kilo, berättar fiskaren.

Skeppet Noorderlicht.

På hemväg blåser en ettrig vind upp och på väg över Tysfjorden närmar sig något stort svart i mörkret. Vinden tilltar och alla lampor som synts från land försvinner i det mörka som är en snöby. Att snö kan vara så svart. Tänder pannlampan för att kunna se kompassen men snön bländar så att vågorna inte syns. Fortsätter i mörkret med vinden som enda referens. När land till slut dyker upp så är det med en känsla av lättnad. Snart blir snöglopp i Tysfjordsnatten utbytt mot bira och biljard.

Grabbarna har varit ute med safaribåten under dagen och skådat späckhuggare under drygt en timmes tid mitt på Vestfjorden. Bingo.

Gryning från tågfönstret.
Hemresedagen så ser jag en safaribåt inne i Tysfjorden från färjan mellan Bognes och Skarberget. Vid en koll på webben så visar det sig att de har kommit ända in i Tysfjorden. Vi åkte hem en dag för tidigt.

Desto bättre, nu finns skäl att återvända.

Matte